Idag har jag varit på möte i Västerås. Som vanligt är det 8 timmar på tåget för ett möte på 3 timmar. Men det är faktiskt kul, hon som håller i mötena är en strukturerad person som har ordning och reda och kan förklara så man begriper.Allt vi pratar om är intressant, men när man kommer hem igen så inser man att det är ett fetglapp mellan central kommunikation och lokal dito. Man får akta sig så man inte klappar säljarna på näsan.
På vägen mellan Katrineholm och Västerås somnade jag till lite och vaknade med ett ryck. Var är jag!? Har jag åkt för långt?! Vi rullar sakta förbi en lång räcka av dystra, vemodiga hus i blandade stilar, korrugerad plåt, klottrade väggar, skabbiga parkeringsdäck - det stora vemodet rullade in och man riktigt kände hur hopplösheten brett ut sig. Ahh! Vi är i Eskilstuna...
Mycket trist i Västerås, men Eskilstuna tar priset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar