Förra helgen var riktigt kändistät.
På lördagen var jag på Tjörn och hälsade på Viktoria och spanade in huset hon fick i knät i vintras.
PÅ lördagskväll mötte vi upp Karro & Pelle och käkade nepalesisk mat på Himalaya. Nice!
På söndagen kom Göran hit och fikade. Vi fick se massor av bilder på hans en månad gamla son Arvid. Världens finaste Arvid! Rödlätt och gosig.
söndag, augusti 29, 2010
Familjeväggen
Idag spikade vi upp vår famlijevägg.
Vi hade den upe på M-gatan också. Det tog bara drygt ett år att hänga upp den igen efter flytten... Vi är så himla effektiva.
fredag, augusti 27, 2010
onsdag, augusti 25, 2010
Matlåda
Varför får alla matlådor, oavsett tidigare innehåll, samma äckliga matlådelukt?
Uppvärmd potatis typ. Bläää.
tisdag, augusti 24, 2010
måndag, augusti 23, 2010
söndag, augusti 22, 2010
Huset på Ön
Igår var jag på Tjörn för första gången på 4 år. Jag tog bussen upp vilket var första gången på närmre 12 år.
Vik har fått ett hus så jag var där och kollade läget. Ett fantastiskt hus är det. Nu väldigt ruckligt, men det kommer att bli så himla fint när det är klart - målat, fönsterrenoverat, takisolerat, brunnsfixat, toalettinstallerat, vindsinrett och all gammel skid är slängd.
När trädgården är rensad från döda träd och man står och vänder fiskspett på grillen med en Red Stripe i näven kommer det bli ännu bättre.
Nu har vi ju sommarnöjet ordnat.
I övrigt tog vi oss en titt på Säbygården och träffade vår gamla bildlärare. Henne kände jag knappt igen, men det var roligt att se henne igen.
Vik har fått ett hus så jag var där och kollade läget. Ett fantastiskt hus är det. Nu väldigt ruckligt, men det kommer att bli så himla fint när det är klart - målat, fönsterrenoverat, takisolerat, brunnsfixat, toalettinstallerat, vindsinrett och all gammel skid är slängd.
När trädgården är rensad från döda träd och man står och vänder fiskspett på grillen med en Red Stripe i näven kommer det bli ännu bättre.
Nu har vi ju sommarnöjet ordnat.
I övrigt tog vi oss en titt på Säbygården och träffade vår gamla bildlärare. Henne kände jag knappt igen, men det var roligt att se henne igen.
lördag, augusti 21, 2010
Sån här skit hänger på wavrinskys. Att f
söndag, augusti 15, 2010
Way Out West 2010 sammanfattat
Området i sig såg ungefär ut som tidigare år. I år fanns det mycket mindre utrymme för föreningar/företag i början av festivalområdet - beror väl på höjda hyror kan man tänka sig. Men jag tyckte att det var väldigt trevligt med det lilla området där man kunde ta sig en tur när man ville vila öronen och se nåt annat för en stund.
Den stora skillnaden var at det fanns många fler matstånd utanför ölområdena och det vara bra för maten i öltälten kan vara både trist och orimligt prissatt.
Två ingångar, eller iallafal två utsläpp, hade varit trevligt.
Toaletterna - det skall inte vara slut på vatten eller tvål kl 15 dag 2. Och varför inte klämma in så många toavagnar man bara kan när det ändå finns utrymme?
Fredagens musik
Panda Bear - den här killen har hitat tre toner på sitt piano. Först spelar han en ton, då sjunger han i samma ton, sen spelar han i den andra tonen - då sjunger han i den tonen och så håler det på. Han fick en välförtjänt etta i en tidning.
Paul Weller - jag hade inga förväntningar på honom, visste inte vilken typ av musik han spelade så jag blev positivt överraskad. Det diggades.
Local Natives - lysnade vi på sittandes bakomet träd i ölområdet när vi kökade hamburgare ochrack vin. Men de var bra. Tror jag.
Wu-Tang Clan - nja. Kul att ha sett dem. Men det var roligare att se Raekwon på stationen i torsdags, men OJ vågade inte gå fram och säga hej.
Iggy & the Stooges - tja. Legender och alt det där, men ändå. Att se gamla gubbar stå och hänga över sina gitarrer..
LCD SOundsystem - hörde vi när vi stod i kö för att köpa vin. Det tog 45 minuter att hämta ut ett glas vin, kilen i kasan var ungefär lika bra som LCD.
M.I.A - 20 minuter långt trist intro innan hon komer in på scenen. Och det blev då inte bättre då. Så vi stack bort till Linné och kollade The XX och det komer jag inte ihåg nåt av.
Lördagens musk
Shout Out Louds - från ölområdet. Riktigt bra, det svänger om det här bandet och de hade jättestor publik. Bra inledning av andra dagen.
Mumford & Sons - från samma område. Också bra, där skule man ha stått i publiken. OJ köpte deras skiva från Bengans och vi lyssnade på den i morse. Fantastiskt bra!
Anna Ternheim - här hade jag och AJ masat oss upp och ställt oss i publiken. Jag hade hellre stått i publiken när Shout out Louds spelade. Anna T är dutig, men man hade kunnat lyssna på hennes spelning över ett glas vin.
Reflektion Eternal - orkade jag coh AJ lysna på i ungefär tre takter, sen var det hej då och promenad till Linétältet för att spana in Anna von Hausswolf, men hon var inget vidare. Däremot verkade Marina % The Diamonds som spelade efter Anna vW vara värda att lyssna på, det lilla vi hörde lät svängigt. Men då var vi på väg till Flamingo för att lyssna på Håkan.
Håkan Hellström - svårslagen när han spelar plattan det hela började med i Slotsskogen för 25 000 entusiastiska och glada människor som alla öser kärlek över honom och bandet. Man såg at flera i andet tidvis blev rörda av publikens gensvar, Stefan Sporsén hade vid ett tillfälle ett ansiktsuttryck som inehöll förvåning, misstro, glädje och stolthet allt på en gång. Som att han inte riktigt hade fattat hur älskad Håkan och bandet är.
Broken Bells - Håkan var bra, men jag vile se Broken Bells, så jag smet lite tidigare. BB var ok, men inget revolutionärt.
Chemical Brothers - det här hade jag sett fram mot så mycket. Det här är ett band vars musik jag har tokdansat och röjt till mången glad natt på nittiotalet, jag har en relation till detta band. Det hade kunnat bli så bra. Men efter 45 minuter med ett långt, segt intro, endast 4 gamla godingar (eller var det 5), en bas som dunkar sönder kroppen och en ljusshow som trigade igång min icke-existerande epilepsi fick det vara nog. Besviken är ordet.
La Roux - så istälet gick jag till Linné och mötte upp AJ och OJ. La ROux spelade skiten ur publiken - en publik som var mycket intensiv och med. Fantastiskt att se. Jag var inte så imponerad av La Rouxs skiva, men efter den lilla snutt jag såg igår ska jag ge den en andra chans.
Lördagen klart bättre än fredagen. Jättekul festival på det hela taget, men det berodde givetvis mest på mitt fantastiska sällskap.
Den stora skillnaden var at det fanns många fler matstånd utanför ölområdena och det vara bra för maten i öltälten kan vara både trist och orimligt prissatt.
Två ingångar, eller iallafal två utsläpp, hade varit trevligt.
Toaletterna - det skall inte vara slut på vatten eller tvål kl 15 dag 2. Och varför inte klämma in så många toavagnar man bara kan när det ändå finns utrymme?
Fredagens musik
Panda Bear - den här killen har hitat tre toner på sitt piano. Först spelar han en ton, då sjunger han i samma ton, sen spelar han i den andra tonen - då sjunger han i den tonen och så håler det på. Han fick en välförtjänt etta i en tidning.
Paul Weller - jag hade inga förväntningar på honom, visste inte vilken typ av musik han spelade så jag blev positivt överraskad. Det diggades.
Local Natives - lysnade vi på sittandes bakomet träd i ölområdet när vi kökade hamburgare ochrack vin. Men de var bra. Tror jag.
Wu-Tang Clan - nja. Kul att ha sett dem. Men det var roligare att se Raekwon på stationen i torsdags, men OJ vågade inte gå fram och säga hej.
Iggy & the Stooges - tja. Legender och alt det där, men ändå. Att se gamla gubbar stå och hänga över sina gitarrer..
LCD SOundsystem - hörde vi när vi stod i kö för att köpa vin. Det tog 45 minuter att hämta ut ett glas vin, kilen i kasan var ungefär lika bra som LCD.
M.I.A - 20 minuter långt trist intro innan hon komer in på scenen. Och det blev då inte bättre då. Så vi stack bort till Linné och kollade The XX och det komer jag inte ihåg nåt av.
Lördagens musk
Shout Out Louds - från ölområdet. Riktigt bra, det svänger om det här bandet och de hade jättestor publik. Bra inledning av andra dagen.
Mumford & Sons - från samma område. Också bra, där skule man ha stått i publiken. OJ köpte deras skiva från Bengans och vi lyssnade på den i morse. Fantastiskt bra!
Anna Ternheim - här hade jag och AJ masat oss upp och ställt oss i publiken. Jag hade hellre stått i publiken när Shout out Louds spelade. Anna T är dutig, men man hade kunnat lyssna på hennes spelning över ett glas vin.
Reflektion Eternal - orkade jag coh AJ lysna på i ungefär tre takter, sen var det hej då och promenad till Linétältet för att spana in Anna von Hausswolf, men hon var inget vidare. Däremot verkade Marina % The Diamonds som spelade efter Anna vW vara värda att lyssna på, det lilla vi hörde lät svängigt. Men då var vi på väg till Flamingo för att lyssna på Håkan.
Håkan Hellström - svårslagen när han spelar plattan det hela började med i Slotsskogen för 25 000 entusiastiska och glada människor som alla öser kärlek över honom och bandet. Man såg at flera i andet tidvis blev rörda av publikens gensvar, Stefan Sporsén hade vid ett tillfälle ett ansiktsuttryck som inehöll förvåning, misstro, glädje och stolthet allt på en gång. Som att han inte riktigt hade fattat hur älskad Håkan och bandet är.
Broken Bells - Håkan var bra, men jag vile se Broken Bells, så jag smet lite tidigare. BB var ok, men inget revolutionärt.
Chemical Brothers - det här hade jag sett fram mot så mycket. Det här är ett band vars musik jag har tokdansat och röjt till mången glad natt på nittiotalet, jag har en relation till detta band. Det hade kunnat bli så bra. Men efter 45 minuter med ett långt, segt intro, endast 4 gamla godingar (eller var det 5), en bas som dunkar sönder kroppen och en ljusshow som trigade igång min icke-existerande epilepsi fick det vara nog. Besviken är ordet.
La Roux - så istälet gick jag till Linné och mötte upp AJ och OJ. La ROux spelade skiten ur publiken - en publik som var mycket intensiv och med. Fantastiskt att se. Jag var inte så imponerad av La Rouxs skiva, men efter den lilla snutt jag såg igår ska jag ge den en andra chans.
Lördagen klart bättre än fredagen. Jättekul festival på det hela taget, men det berodde givetvis mest på mitt fantastiska sällskap.
DSC02762
Det här hade kunnat bli så bra, men istället för att döna på med två, tre gamla goingar kör de 30 minuter rätt stillsamt uppladdningstjafs. Setting Sun, en snutt på Galvanize och några till orkar jag lyssna på innan jag drar. Det drar aldrig igång på riktigt, hade hoppats på ett redigt ös att digga til, men icke.
Det är inget för hjärtsvaga att stå i publiken för Chemcal Brothers, basen mullrar långt in i kroppen, att fisa var inget alternativ.
- Besviken, sa Bull.
lördag, augusti 14, 2010
HÅKAN!
Världes bästa Håkan. Publiken får glädjefnatt när Känn ingen sorg för mig Göteborg går igång, alla hoppar, klappar, sjunger med - eufori.
Håkan är ju ett säkert kort och kanske särsilt på en festival i Slottsskogen med 25 000 i publiken.
Anna Ternheim.
Det är stabilt, som en isbrytare. Hon tar sig sakta, säkert och mycket kompetent framåt. Men hade hon inte varit bätre i tältet?
fredag, augusti 13, 2010
Poppis i Slottsskogen
På sina stllen var det lite surt i gräsmatorna, men helt ok att dra fram i Chucks.
Annars såg man många tygpåsar recis överallt, upenbarligen nåt målgruppen gillar eftersom det fanns många tygpåsar att köpa.
Men varför? Tygpåse måste ju vara världens mest opraktiska väska - allt ligger i en enda klump vilket gör att man måste rota runt i en halvtimma för att hitta nåt, den har inget lås så alt kan ramla ur och så drar den åt sig precis allt vad fukt och smuts heter. Lätt att tvätta iofs.
torsdag, augusti 12, 2010
tisdag, augusti 10, 2010
söndag, augusti 08, 2010
Världens bästa tårta - vaniljglass med o
torsdag, augusti 05, 2010
Gbg Gospel + Sarah Dawn Finer = sant
Göteborg Gospel är en del av kulturkalaset. Nästa onsdag på Götaplatsen sjunger vi med Sarah Dawn Finer.
1900 hours.
1900 hours.
onsdag, augusti 04, 2010
tisdag, augusti 03, 2010
London dag 1
Planet lyfte 06.45 från Landvetter så det var en tidig start på dagen. Efter en händelselös resa landade vi på LHR 30 min före utsatt tid, vi hade kanske medvind.
Planen var att ta Heathrow Connect in till Paddington eftersom det var hälften så dyrt som Heathrow Express. Visserligen går tågen bara hälften två gånger i timman, men ändå. 480 kr för att åka express-fort känns rätt ovärt.
Det var inga problem att hitta var tågen går från, men det är skyltat med Heathrow Express till 99%, två små connect-loggor lyckades jag hitta på vägen. Smidigt biljettköp, men en rätt lång väntan på tåget. Jag hade nog missat ett precis när jag kom ner.
På resan in blev det uppenbart att i London klär man upp sig när man går till jobbet - kjol, kostym, strumpebyxor, klackar.. rubbet.
Väl framme vid Paddington lyckades jag med hjälp av en surmulen kille ta mig genom spärrarna, såg inte att det fanns en liten kortspringa man skulle stoppa in sin pappersbiljett i. Kändes lite som i Harry Potter när Mr Weasley ska åka tunnelbana för första gången..
Agatha Christies 4,50 från Paddington är en favoritbok så jag var väldigt nöjd med att tåget anlände där.
Sen träffades jag och Dala och vi gick hem till Orsett Terrace. En rätt trevlig och lugn gata, städad.
Dala hade gjort värsta planeringen med sightseeing om dagarna och barer på kvällarna. Mycket noga.
Allra först ville jag äta. Vi gick till Ottolenghi - jag hade rivit ut några sidor ur en mattidning där de visade bilder från detta ställe. Lyckades knäppa några bilder innan jag blev tillsagd att här var det fotoförbud minsann.
Käkade salladstalrik med smakprover från 4 olika sallader - det var fantastiskt gott och fräscht. Rätt dyrt, men värt varenda pence.
Sen fortsatte vi med en promenad upp till Little Venice och strosade längs kanalen fram till Camden Lock och spenderade några timmar på marknaderna där.
Passade på att fylla på morsans Oyster Card - det visade sig att man måste ha en mycket speciell knyck för att få maskinerna att ta mot pengarna. Dala hade rätta knycken.
Väl hemma blev det lite avslappningsövningar med hemmagjorda wine coolers - vitt vin, lemonade (med bubblor), hackad färsk mynta och skivad citron. Mycket gott.
Sen stack vi ut och åt tapas på ett ställe i närheten. Inte lika jordnära och rustika tapas som i Spanien, dessa var lite mer raffinerade och eleganta och fantastiskt goda.
Efter maten promenerade vi bort till ett ställe med trevlig inredning för att ta en öl och möta upp en kompis till Dala - Yasmine.
Vi satt och pratade ett tag om lite allt möjligt. Vid det här laget var jag väldigt trött, så vi gick hem rätt snart.
En härlig första dag i London!
Planen var att ta Heathrow Connect in till Paddington eftersom det var hälften så dyrt som Heathrow Express. Visserligen går tågen bara hälften två gånger i timman, men ändå. 480 kr för att åka express-fort känns rätt ovärt.
Det var inga problem att hitta var tågen går från, men det är skyltat med Heathrow Express till 99%, två små connect-loggor lyckades jag hitta på vägen. Smidigt biljettköp, men en rätt lång väntan på tåget. Jag hade nog missat ett precis när jag kom ner.
På resan in blev det uppenbart att i London klär man upp sig när man går till jobbet - kjol, kostym, strumpebyxor, klackar.. rubbet.
Väl framme vid Paddington lyckades jag med hjälp av en surmulen kille ta mig genom spärrarna, såg inte att det fanns en liten kortspringa man skulle stoppa in sin pappersbiljett i. Kändes lite som i Harry Potter när Mr Weasley ska åka tunnelbana för första gången..
Agatha Christies 4,50 från Paddington är en favoritbok så jag var väldigt nöjd med att tåget anlände där.
Sen träffades jag och Dala och vi gick hem till Orsett Terrace. En rätt trevlig och lugn gata, städad.
Dala hade gjort värsta planeringen med sightseeing om dagarna och barer på kvällarna. Mycket noga.
Allra först ville jag äta. Vi gick till Ottolenghi - jag hade rivit ut några sidor ur en mattidning där de visade bilder från detta ställe. Lyckades knäppa några bilder innan jag blev tillsagd att här var det fotoförbud minsann.
Käkade salladstalrik med smakprover från 4 olika sallader - det var fantastiskt gott och fräscht. Rätt dyrt, men värt varenda pence.
Sen fortsatte vi med en promenad upp till Little Venice och strosade längs kanalen fram till Camden Lock och spenderade några timmar på marknaderna där.
Passade på att fylla på morsans Oyster Card - det visade sig att man måste ha en mycket speciell knyck för att få maskinerna att ta mot pengarna. Dala hade rätta knycken.
Väl hemma blev det lite avslappningsövningar med hemmagjorda wine coolers - vitt vin, lemonade (med bubblor), hackad färsk mynta och skivad citron. Mycket gott.
Sen stack vi ut och åt tapas på ett ställe i närheten. Inte lika jordnära och rustika tapas som i Spanien, dessa var lite mer raffinerade och eleganta och fantastiskt goda.
Efter maten promenerade vi bort till ett ställe med trevlig inredning för att ta en öl och möta upp en kompis till Dala - Yasmine.
Vi satt och pratade ett tag om lite allt möjligt. Vid det här laget var jag väldigt trött, så vi gick hem rätt snart.
En härlig första dag i London!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)